Andean Epics

Nu har jag försökt skriva den här texten alldeles för många gånger. Det handlar om det roligaste vi gjort hittills, men det går inte riktigt att få fram. Jag vet inte riktigt hur man beskriver hur det är att droppa 4000m på mountainbike i galet häftig terräng med obeskrivliga vyer som passerade förbi i hög hastighet. Hur lokala vägarbetare satte upp hinder på vägarna för att få alkohol. Hur man var tvungen att kryssa mellan kor eller hur man blev jagad av hundar. Hur barnen i byarna sprang ur husen skrikandes "gringos!" och highfivade en. Eller kastade skosulor på en för den delen.

En gam kretsar over en av de fa vyer jag lyckades fa pa bild.

Jag vet inte hur jag ska beskriva hur det är att bada i vattenfall i djungeln, gå förbi gigantiska tarantellabon eller klättra uppe på 80 meter höga, smala klippor. Se hur människor klarar nära döden-upplevelser. Gå genom djungeln med alla dess ljud mitt i natten. Åka jeep i en flod. Dricka öl på en strand vid en amazonasbiflod. Åka flodbåt på densamma med gruvarbetare, apor och sköna amerikaner, irländare och engelsmän.

Pa en 80 m hog klippa fick vi lite battre vy over floden vi fardades pa.

Jag vet bara att det var så sjukt mycket intryck, adrenalin och lycka att det var fem dagar som ensamma gjorde resan värt allt. Bolivia ska tydligen sätta sina spår, men att de var avgrundsdjupa hade jag ingen aning om.

Inkariket

Det här skulle bli en post om inkaleden, men för att ni ska förstå vilken kulturskatt vi travade fram på var jag tvungen att ta med lite inkahistoria. Allt är taget från mitt huvud efter vad vår riktigt duktiga guide berättat för oss. En snabbguide genom inkahistorien helt enkelt. Håll till godo.

Inkariket grundades på 1200-talet. Innan dess bestod regionen av olika så kallade ayullor, vilka bestod av folk som var sammanbundna av blodsband och geografi. Dessa ayullor slogs ofta samman eller isär, men sättet som de var uppbyggda på gjorde att de var intakta både före och efter. En av dessa ayullor var inkaayullan och på 1200-talet lyckades de ta kontrollen över ayullorna i området kring Cusco och inrättade sig själva som den härskande ayullan med sin ledare som kung, eller inka, självklart som guds avbild.

Härifrån började man expandera med Cusco som mittpunkt. När riket var som störst sträckte det sig från Colombia i norr till norra delarna av Chile och Argentina i söder. Varje gång man tog över en ny ayulla eller ett nytt område, gjorde man sig av med de styrande och satte in lojala människor från den härskande inkaayullan i dess ställe. Snart fanns det bara två klasser. Adelsklassen med adelsmänniskor, präster och yrkessoldater bestående av inkasläktet samt väldigt lojala personer till dessa, samt de vanliga människorna.

För att hålla ihop detta väldiga rike byggde man inkavägar. Alla vägar hade sitt ursprung i Cusco och var robust byggda för att snabbt flytta meddelanden, soldater eller självaste inka, som spenderade större delen av sitt liv med att åka runt och kontrollera sitt rike. Meddelanden bars av speciella sprinters som sprang 20km innan de lämnade över meddelandet till nästa person som sprang. På detta sätt kunde ett meddelande färdas 240km per dygn. Men inte bara meddelanden skickades. Om inka ville ha färsk fisk så sprangs den in från kusten.

En stor del av inkakulturen cirkulerade kring religion. Det fanns flera olika gudar. Alla stora berg var gudar. Moder jord. Havet. Solen och månen. Men man trodde också på skaparen och guden över alla andra vilket gjorde det lätt att kombinera med katolicismen, något som skapat en speciell kombo här i Peru idag. Offer var vanligt, men människooffer var inte alls så vanligt som man tror. Ofta handlade det om att man tog upp en liten sten eller cocalöv till toppen av berget och offrade det för en lyckad resa. Präster kunde ibland offra lamor för större ändamål, såsom ett bra skördeår eller en lyckad resa till himlen för inka. Endast när nöden krävde det offrade man människor. Det kunde handla om långvariga jordbävningar eller andra naturkatastrofer.

Det fanns några ayullor som handlade med pengar, men till större delen ägnade man sig åt byteshandel. Guld och silver hade endast religiös betydelse, de representerade solens respektive månens blod. När spanjorerna kom på 1500-talet hade man endast 180 man med sig, men fullkomligt krossade inkariket. Man spelade ut olika inkaledare mot varann, understödde ayullor som ville bryta sig loss och tillfångatog inka under en förhandling. Man erbjöds ett helt rum fullt med guld för att släppa honom, men när guldet väl kom avrättade de honom istället och fortsatte sina härjningståg. Varenda stad de kom över plundrades och jämnades med marken och en hel kultur försvann in i historien.

Det är därför Binghams upptäckt av Machupicchu 1911 är så viktig. Det var den enda staden spanjorerna inte upptäckte och den övergavs och föll i glömska i nästan 400 år. Idag kan den beskådas precis som den var en gång i tiden, i all sin prakt. Men innan vi går in på inkaledens vackraste vy får ni smälta allt ni inte visste om Sydamerikas högst stående kultur.

Ölskolan - Piltri Porter

Piltri Porter Robust 8.0%. Utseendet är svart ogenomträngligt med ett tunt lager skum. Svaga sura challengertoner dyker upp när man luktar på den, annars är den väldigt anonym. Vi smakar på den och tydliga rostade toner med choklad och kaffe dyker upp. Kan närmast jämföras med Mariestads porter, en väldigt mild porter med god eftersmak.
G: 4.8 D: 4.8 T: 4.8

Vi har en ny öl på tronen!

Ölskolan - Rupestre

Rupestre Roja 4.7%. Taggade efter förra upplevelsen gick vi raskt vidare till denna roja. Den är mörkt bärnstensfärgad och mycket vacker. Nästan som man tänker sig att en roja ska se ut, som kola-nappar. Mycket fint skum. Den doftar inte så mycket, i stil med engelsk red ale av typ
Newcastle eller liknande, men en svag sur ton letar sig ändock fram. När vi kommer till smaken går åsikterna isär. Medan Gro tycker att de sura smakerna tar över, tycker jag att de döljs på ett bra sätt av de rostade tonerna. Rund. Mjuk.
G: 2.8 D: 4.3 T: 3.6

Ölskolan - Parapapoto Rubia

Parapapoto Rubia 4.8%. När vi kom fram till ölen med detta konstiga namn hade vi i stort sätt gett upp allt hopp om den argentinska mikrobryggerikulturen. Ölen är ljust honungsfärgad och som vanligt ofiltrerad. Små partiklar kan urskiljas. Tydlig challengerdoft får oss att tappa det lilla hopp vi hade. Lätta citrustoner. Vi smakar på den och båda utbrister förvånat "Helt okej!". Det finns en lätt sur bismak som vi stött på så många gånger förut, men den överskuggas snabbt av citrussmakerna som passar denna öl som handen i handsken. Lättdrucken, speciellt passande en varm dag i Puerto Iguazú. Hög alkoholistvarning.
G: 4.4 D: 4.2 T: 4.3

Inkaleden

Imorgon bär det av på fyra dagars vandring på inkaleden, avslutning Machu Picchu. Har ett par inlägg på g som jag inte blivit klar med dock, så ni får hålla till godo med ölrecensioner så länge. En om dagen med andra ord.