Salar de Uyuni

Från San Pedro de Atacama gav vi oss av till Bolivia, en av de mest utomjordiska resor jag tagit mig för. Tre dagar i jeep i ett helt overkligt landskap. Jag ska inte ge mig på att förklara det oförklarliga, det gör bilderna bättre, men någon gång den tredje dagen börjar acceptansen för allt släppa. Vi står mitt i en öken av salt, på en ö av gammal korall, som är fylld av gigantiska kaktusar, några över tusen år gamla, och ser sakta solen stiga upp över horisontens kant och allt är bara bländande vackert. Hur i helvete är det här möjligt? På jorden?

En röd sjö med flamingos i. Tydligen är det en alg som äter av sulfaten som kommer från de varma källorna runt sjön. Algen blir röd i solljus, aldrig annars.

En geyser.

Ett hotell.. av salt.

En aktiv vulkan.

Jag tyckte höjden på 5000m var lite mesig, så var tvungen att bära Gro.

Ensamma en tidig morgon på Sala de Uyuni. Bara ett platt, nio meter tjockt, saltlager så långt ögat kan nå.

Korall, tusen år gamla kaktusar, och salt, salt, salt...

San Pedro de Atacama

Full fart och få internetförbindelser gör att det tar lång tid mellan uppdateringarna, ska försoka dra iväg några snabba så vi kommer ikapp. Från Valparaiso gav vi oss norrut efter kusten till Iquique. Här spenderades ett par daga mer paragliding, bästa plasten i Sydamerika, innan vi begav oss till San Pedro de Atacama. Något som jag inte förstått angående Chile är att så fort man kommer lite norrut är det öken och inte en växt så långt ögat når, och allt når sin topp i saltöknen i Atacama, en av världens torraste platser.

Eftersom vår plan var att ta oss genom Salar de Uyuni, mer om det i ett senare inlägg, blev det lite andra aktiviteter i San Pedro. San Pedro de Atacama var från början en fristad för  handelseresande mellan Chile och Bolivia, men är idag hundra procent turistförsörjd. Aktivitete nummer ett blev sandboarding, eller för min del sandskiing. Ut till ett par sanddynor i jeep och sen knata med skidorna på axeln.

 

Efter ett antal sköna "puderåk" åkte vi till Valle de la Luna och kollade på solnedgången över ett helt overkligt månlandskap.

 Aktivitet nummer två blev stjärnskådning. I Atacamaöknen byggs för närvarande  världens största teleskop pga dess fantastiska stjärnhimmel. För ett antal år sedan, långt innan planerna på detta teleskåp, flyttade dock en fransk stjärnforskare hit då han insåg potentialen. Idag har han och hans fru byggt upp en otrolig teleksoppark i deras trädgård och de håller varje kväll stjärnskådningar för de som är intresserade.

Aldrig har jag fått stjärnhimlen med dess rörelser, stjärnbilder, galaxer, planeter och nebolusor så bra förklarad, och visad, för mig. I två timmar fick vi guidning med grön laser och allt vi tittade på fick vi även se i närbild i olika 60cm-teleskop. Kvällen avslutades med varm choklad och en frågestund med stjärnforskaren i fråga där han gav utförliga svar på universum och dess grundläggande hemligheter.

Valpo mi amor

Rubriken är tagen från Tina, men jag kan inte annat än hålla med. Valparaiso är speciellt. Man kan gå upp och ner för dess kuperade gator i timmar och åter timmar. Hela staden är som en enda stor konsthall, ett Louvren ute i det fria. Gatukonst som den borde vara. Man kan passera ett ställe tio gånger och alltid hitta nåt nytt man inte sett förut.

Min favorit

Men det är så mycket mer som sätter sina spår. Folk spelar instrument överallt. Konserter på gatorna. Kaféer som är gjorda för att sitta och filosofera i timtal. Eller varför inte en bar som är gjord som insidan på en mastodont? Pablo Nerudas hus uppe på sluttningen, med stadens mest överlägsna utsikt, en morgonvy utöver det vanliga.

Blommor mitt i gatan

För att inte prata om maten. Trerättersluncher med vin och kaffe för en spottstyver. Den lokala ölen San Puerto. Restauranger med handskrivna menyer och målade bilder. Skaldjursgnocchi på himmelska Pasta y Vino. Avocado för sju kronor per kilo.

Vi lämnar staden motvilligt. Jag vill redan tillbaka.

Ölskolan - El Bolson con miel

I vanliga fall har vi svårt för specialöl av sorten "vi adderade 50% jordgubbsessens innan vi tappade upp den ljusa smaklösa lagern på flaska". El Bolson var dock fylld av dem, och vi kan ju inte säga att vi testat Argentinsk öl om vi inte iaf satt en liten fot på området de verkar gilla så mycket.

El Bolsón con miel är, som namnet antyder för er som kan spanska, en honungsöl. Färgen är ultraljus, nästan honungsfärgad, och ölen är ofiltrerad. Lukten domineras av honung, men en viss syrlighet kan anas och den är definitivt frisk. I det här läget har vi faktiskt ganska stora förhoppningar. Tänk om den smakar öl, med lätta honungstoner på ett välbalanserat vis. Vi smakar ivrigt på den. Det är som att dricka honung.
G: 2.6 D: 2.0 T: 2.3

Ölskolan - Det svarta fåret

I Chile och Argentina finns tre huvudkategorier öl. Rubia, Roja och Negra. Rubia är ljus ale, Roja kan närmast beskrivas som red ale, och Negra är allt som är rostat, från lättrostat till porter och stout.

Vi har testat en hel del öl från en speciell region i Anderna, och jag tänkte här klumpa ihop dem. Efter mycket testande fram och tillbaka har vi kommit fram till att den felande länken i alla dessa öl är Challangerhumlen. Humlen togs hit av hippieamerikaner och odlas tydligen överallt. Just Challanger i sig är kanske inte min favorit, men den är absolut inte dålig och funkar ofta bra i kombo med andra sorter. Här i Anderna händer dock något speciellt. Den drar på sig sura smaker som inte är av denna världen och som skulle få en citron att smaka sött.

Ölen som faller under denna kategori är foljande. El Bolson Trigo - Veteöl, Esquel Stout, El Bolson Negra Extra de invierno, Esquel Golden Ale, Pilker Roja, Pilker Rubia, plus ett gäng som inte är formellt recenserade. Ingen av dessa fick över 2.5 i betyg, med tendensen ju högre betyg desto mindre humle. Där här skulle alltså vara Argentinas berömda ölbälte, vi hade nästan gett upp hoppet.

Itaipu

Bussen från Puerto Iguazú gick först på kvällen så vi bestämde oss att spendera dagen i Foz de Iguazú, Brasilien. Väl där drog det i ingenjörsnerven och efter att under ett par timmar på förmiddagen kollat in staden, köpt havajanas och upplevt en tropisk störtskur drog vi på eftermiddagen till Itaipu.

Iatipu är världens mest produktiva vattenkraftverk. Överträffad endast av en damm i Kina i storlek, men med högre totalproduktion, försörjer dess konstanta 14GW 90% av Paraguays elförbrukning och 25% av Brasilens. I var och en av dess 20 turbiner flödar lika mycket vatten som Iguazúfallen (kolla in de "sma" vita sakerna pa den ovre dammstrackan pa bilden). Generatorerna hör till de största i världen. Det tog 10 år för 40000 arbetare att färdigställa, och lånen som togs för att kunna genomföra allt är astronomiska. 10000 människor fick tvångsförflyttas. Itaipu ägs tillsammans av Paraguay och Brasilien, och med ett användande av endast 7% för Paraguays del, resten går till export, gör det Paraguay till världens största elexportör. Totalt 40% av BNP.

Ni börjar kanske förstå att anläggningen är ENORM. Bara dammsträckan där generatorerna finns är 1km lång och 200m hög. När man står och kollar ut över den är det omöjligt att förstå. Det är först när man ser en tvåvåningsbuss åka på dess krön, och man har något att jämföra med, man börjar få en idé. Andra trivias är att Brasilien också hade ett vattenfall av Iguazústorlek, men en liten miss i kalkylerna gjorde att det helt försvann när man fyllde dammen.

Jag skulle kunna fortsatta i evigheter. Galet stort. Ingenjorsporr. Pa vag hem fastnade vi i Brasilianska tullen och hade ett langt samtal med federala polisen angaende vara ostamplade pass. Typiskt trevligt, speciellt med en buss vantandes runt hornet. Gick dock bra och vi kom med var 38-timmarstur tillbaka till Mendoza, infor nya aventyr pa andra sidan Anderna.

Cataratas del Iguazú

Efter Colonia drog vi norrut till trippelgränsen Paraguay, Brasilien och Argentina. Här kan ett av världens största vattenfall beskådas. Även om inget på något sätt kan beskriva hur det är att kolla ned i Djävulens gap tänkte jag att bilder iaf säger mer än ord. Håll till godo.

Gargantes del Diablo - testa säg det med galen röst och vidöppna ögon. Vi star för övrigt pa en plata över det. Bland det mäktigaste jag varit med om, alla kategorier.

Colonia de Sacramento

Efter en avslutande Asado med Mike som värd, drog i lördags förra veckan vidare. Valet stod mellan Córdoba och Salta, men landade i sista stund på Colonia i Uruguay istället. Colonia grundades i slutet av 1600-talet av portugiserna för att ta sig runt spanjorernas högt beskattade handelsvägar in i Buenos Aires. Smuggling frodades och självklart ledde det till många bataljer länderna emellan. Tillslut kom de dock överens om att staden skulle tillfalla spanjorerna, hundra år efter dess grundande. Spanjorerna stängde snabbt ner all skattebefriad verksamhet och den förr så livliga staden frös till is i tidens annars så obevekliga framfart.

Idag är staden ett världsarv. Kullerstensgator kantas av koloniala 1700-talshus och staden är fylld med museer med allt från uruguaysk historia till hantverk och konst. Med världsarvsstatus kommer också turisterna och dagliga gruppturer finns från Buenos Aires och Montevideo.

När vi insåg vilken turistfälla vi hamnat i kändes våra två betalda nätter som en evighet. Gamla stan var gjord redan på ankomstdagen och vi undrade hur sjutton dag två skulle spenderas. Återigen kom cykeln till räddning. Med vinden i håret lämnade vi turistkvarteren bakom oss. Vi cyklade runt i stadens utkanter. Ut på landet. Tillbaka. Åt lunch på en mysig hörnrestaurang. Spenderade kvällen på stranden med empanadas och kristallvin, blickandes mot horisonten där Buenos Aires miljontals och åter miljontals lampor lyste upp den annars svarta himlen.