Mendoza - Mike the man

Ibland dyker det upp personer som förgyller ens resa. De kanske har en asado på bakgården, ett riktigt bra tips eller är bara skön att hänga med. Ännu mer sällan dyker det upp en Mike. Mike introducerades i förra posten som britten som lämnade sitt land för en Argentinska och byggde sitt eget hostel. När jag träffar Mike första gången är han så trött på tråkiga backpackers att han lojt slänger en mapp med lite info om turerna de kan fixa framför mig och sen dissar mig stenhårt för att jag dricker mate. Vi munhuggs lite och jag får strax inse mig besegrad av en ganska vältalig britt.

Nästa gång jag träffar Mike har han bestämt sig för att jag och Gro är ok och bjuder på öl. Vi snackar lite skit, bjuder tillbaka, bokar nästkommande dags cykeltur och pratar lite mer skit. Dricker lite mer öl. Och plötsligt händer det, Mike har väckts ur sitt tillfälliga backpackerhat och erbjuder sig att ta med oss till några av hans favoritgårdar för att testa "some really nice stuff" som han själv uttrycker det. Vi stammar fram ett ja, ivriga att vara till lags innan Mike ångrar sig och börjar dissa oss för nazister i riksdagen eller något annat dumt.

Två dagar senare sitter vi i Mikes lilla bil, sjukt taggade. Mike har bra kontakter och förutom hans två favoritgårdar har han för första gången lyckats få in oss på en tredje som han kämpat med en längre tid. Första besöket sker på Pulenta, en traditionsfylld vingård med lyxviner i sitt sortiment. Här får vi se en hel lagerbyggnad med mindre jäsningstunnor av alla de slag vars enda syfte är testning av nytt vin. En vinmakares dröm. Damn it, min nya dröm.

Efter detta slår vi oss ner på deras terass, tittar ut över vinodlingar och Anderna, och smakar helt otroligt goda viner. Favoriten blir deras Gran Corte från 2007, ett smakfullt vin med tydliga toner av fransk ek och ett pris på runt en tusenlapp, om du köper den direkt på gården. Lägg till exportpåslag, grossistpåslag, alkoholskatt och systembolagsmarginaler och du inser att du aldrig kommer dricka den igen. Njut, njut, njut. Av vin väder, utsikt och sällskap. Av livet.

Efter ett par timmar på terassen är vi tyvärr tvungna att ge oss av. Vi beger oss till nästa gård och där väntar en sexrättersmeny med matchande viner till varje rätt. Jag vet inte om den är bättre än bakgårdsmaten i El Bolsón, det går inte riktigt att jämföra, men den är definitivt i toppskiktet av vad jag någonsin ätit. Jag vill aldrig att det ska ta slut. Aldrig.

Det sista stället har mycket att leva upp till, men lyckas inte riktigt. Det är absolut inget fel, tvärtom, men när vi blivit vana vid att de tar fram det bästa de har när vi är där blir vi lite sura och griniga över att vi inte får smaka på allt vi pekar på. Dagen avslutas på Mikes fru Celestes föräldrars bakgård, ätandes självplockad grapefrukt och äckligt nöjda med livet.